Tio små moppepojkar.

Förra veckan började en mycket trevlig helg, följd av en inte riktigt lika behaglig vecka. På lördagen var det julmarknad i gamla stan och finmiddag på Djurgårdsbrunn. Mycket trevligt!

På måndag slog verkligheten tillbaka och med den tentaplugg. I alla fall så mycket jag kunde klämma in. När jag på torsdagen se n gick och letade en plats i tentasalen var jag helt inställd på att skriva ett U. Även om onsdagen hade varit väldigt givande pluggmässigt så kände jag mig långt ifrån redo. Töntigt nog såg jag ett speciellt ID:nummer på en tenta som jag har starka känslor inför och det kändes lite som ett tecken. Kanske, ja kanske skulle jag få det där miraklet. När klockan slagit och tentatiden rullade bläddrade jag igenom frågorna och ännu mer hopp flöt upp i mig. Det här kan gå! Hur det faktiskt gick får jag inte veta än på tio dagar, men jag lämnade salen med mer självförtroende än vad jag hade när jag gick in.

Allting har dock fått mig att fundera. Visst har det sagt att det är långt från alla som klarar sig igenom de fem åren. Att det knoppar av och att klassen inte är så stor när det väl är examensdags. Det har dock alltid känts så diffust fram tills nu. Det har blivit en realitet att vissa kommer tröttna, ta en paus eller helt enkelt inte palla trycket. Hur som helst kommer trevliga människor att försvinna. Är jag en av dom? Just nu känns det inte så – jag är sjukt motiverad då det är lite av min sista chans, men ingenting är någonsin skrivet i sten (utom kanske runor, och annan gravyr). Sanningen är dock den att vem eller vilka som än försvinner så kommer det att lämna märkbara hål när föreläsningssalarna blir allt tommare.

Hallå psykstudenter tänk på vad ni gör! Hallå psykstudenter tänk på hur ni kör!

Tjoflöjt!

Hysch pysch!

För några dagar sedan började jag skriva på ett inlägg om datorspelande, med grund i att den femte expansionen till World of Warcraft; Warlords of Draenor släppts. Jag var länge en WoW-spelare, men inte längre och kunde inte få till mer än ett stycke om saken. Kanske lika bra det? jag har liksom gripit efter halmstrån på sista tiden för att komma på något att skriva om på bloggen. Det vore ju trist om den självdog så här kort in på utbildningen.

Idag var klassen utspridd för att gå på studiebesök. Jag och fyra andra själar tog oss till Sabbatsberg och beroendekliniken för att i huvudsak medverka på en “behandlingskonferens”. Jag skulle kalla det ett möte, men det är ju bara semantik antar jag. Det var väldigt intressant att höra om alla dessa livsöden som togs upp, och det har fått mig att se mer positivt på vårdaspekten i mitt framtida yrke. Mer kan jag inte dela med mig om dagen då vi är under strikt sekretess, även om vi “bara” studerar än så länge.

Jag har funderat på den sekretess jag lägger på mig själv när jag skriver bloggen. Det känns som att jag befinner mig i något av ett moment 22. Bloggen, säger jag till mig själv, skriver jag för min egen del, men människor som är bekanta med mig kanske läser vilket gör att jag censurerar mig något i saker som jag egentligen känner att jag skulle vilja skriva om. Samtidigt tror jag inte att jag skulle känna mig motiverad att skriva om jag visste att ingen läste. Det spökar nog ett bekräftelsebehov där. Frågan är om det är bearbetningen eller bekräftelsen som får stryka på foten eller om jag kan hitta nån gyllene medelväg. Kanske börja använda kodspråk? Det får framtiden utvisa, just nu är jag nöjd över att fått till ett nytt inlägg!

Tjoflöjt!

Oplanerad Tillbakablickstorsdag!

Ännu en tenta nalkas. Imorgon smäller det! Hur känner jag mig? Något hjärntrött (därav de korta meningarna), men lugn som en filbunke. Efter gårdagens dugga släppte all nervositet. Den kommer nog tillbaka lagom tills jag äntrar skrivsalen imorgon, men just nu skulle det kunna vara vilken dag som helst.

Denna “vilken dag som helst” tillbringades, efter en del hattande med att få lillen till dagis i pissväder,  mestadels i grupprum 14 på KiB med ett gäng tappra (och pålästa) individer. Sex timmar rostputsning med kanske sammanlagt en halvtimmes paus. Med kaffe och gifflar kommer hjärnan långt! Det känns bra inför imorrn. Kanske inte 80% VG-bra, men absolut 60% “jag slipper att aktivt hålla allt detta i minnet till en omtenta”-bra.

I andra “nyheter” så har jag börjat rensa gamla textmeddelanden på mobilen, då åbäket behöver typ halva sitt minne ledigt för att kunna uppdatera till senaste versionen av OS. Fatta att jag burit runt med på meddelanden från 2010 , med tillhörande bilder. Det är meddelanden om att Japanspecialisten ringt, men inte lämnat något meddelande (vi satt fast på ett tåg i femton timmar), det är utmeddelandet att “02:57 kom det en liten grabb”, och sen är det ett helt liv av bilder och filmer som jag inte sett sen de skickades. Tänk vilka skatter man glömmer att man sitter på, och vilken plats de tar!

Nu ska jag ta de sista dropparna av whiskyn och kolla på lite tecknat, sen är det läggdags!

Tjoflöjt!

IMG_3291

IMG_3289

IMG_3302

Det duggar tätt

I morgon är det dags för dugga nummer två. Även om den förra var lättare än väntat så känns det nästan värre inför denna då jag inte alls känner mig förberedd. Förrförra veckan var MLI i New York, och förra veckan fick jag tillbringa en och en halv dag i klorna på utbildarna på Älvsjödepån så efter det har jag inte riktigt kommit ikapp. Det hela med vilket ämne jag får imorgon bitti känns något som ett lotteri. Respiration och blod känns som en bra lott. Endokrinologin är en kölhalning med tillhörande åderlåtning. Allt däremellan kan gå… om jag har tur… om handledaren är snäll. Klockan är nu tjugo över tolv, MLI är på väg hem efter ett icke inplanerat (eller snedplanerat, inte vårat fel) arbetspass och min hjärna orkar inte längre ta in någon information. Jag har en mindmap framför mig om immunsystemet, och diverse flashcards som jag plikttroget kommer att bläddra igenom på bussen imorrn. Det är bara att köra så får vi se hur det går!

Tjoflöjt!